Staten utser sig själv till monopolsinnehavare av våldet, definierar våldet, formar våra tankar om våldet. Den statliga polisen och de privata väktarna skapar en mur runt det som av staten ses som centralt i samhället; kommersen, företagen, marknaden, normerna, lagar, äganderätten, känslan. Kort sagt nationen och dess identitet. Nationen säger att åverkan på något av det som ses som centralt av staten är våld.
Vi vill gärna utmana denna tankevärld och å det bestämdaste hävda att staten i praktiken bara är våld. Staten är ett oftast en sorts lågintensivt krig mot befolkningen och invånarnas frihet kränks konstant av dess gränsdragningar. Ibland är kriget inte så lågintensivt; om en är papperslös, eller knarkare eller fattig så får en oftast se statens våld på ett väldigt nära håll. Då upplevs det som allt annat än lågintensivt.
Betala hyra eller bli bostadslös, om du motsätter dig blir det batongslag och böter. Om du försöker skydda dig från batongslagen och komma undan, så kan det bli fängelse eller om de har en dålig dag, pistolskott. Försökte du komma undan februarikylan genom att söka skydd i en trappuppgång så kommer väktarna och kastar ut dig så att inte medelklassen blir upprörd. Om du på något sätt motsätter dig att få din arm uppvriden i en onaturlig vinkel på ryggen så kommer polisen med batongen, pistolen och böter. Om du vågar käfta emot genom att samla folk i en protest så är risken väldigt stor att våldsmonopolet får upp ögonen för er.
Åverkan på de saker som staten INTE ser som viktigt eller centralt för staten blir sällan klassat som våld. För att ge några exempel på saker som staten ser som oviktiga: naturen, arbetarklassen, hemlösa, papperslösa, knarkare, pensionärer. En kan se det genom att kolla på kalhyggen, gentrifiering av städer, nedläggningen av enda industrin i byn, pissprov för att få anställning, 18 timmars pass åt foodora. Listan på exempelvis ekologiskt, byråkratiskt och arbetsrättsligt våld kan göras oändlig.
Hela samhället så som det ser ut under kapitalismen och nationalismen bygger på just detta enkelriktade våldsmaskineriet. Alla samhällets såkallade relationer upprätthålls genom att helt avväpna motståndet, avväpna oss, och slå ner varje liten kraftsamling innan den växer och blir för stor. Ju mer vi som samhälle går med på våldsmonopolet desto svagare blir vi, och desto mer repressivt blir samhället. Ju mer vi förstår vad som är vår faktiska fiende och slår tillbaka desto svagare blir förtrycket.