Tag Archives: text

Nattsvarts första Maj text 2024 – Nattsvart’s MayDay text 2024

ENGLISH BELOW.

Första maj närmar sig igen och återigen är det dags att fira historien och framtiden för de förtryckta som försöker bryta sig loss från våra förtryckare. Problemet är bara att det inte riktigt är vad arbetarrörelsen gör längre.

Den anarkistiska rörelsen – och socialismen i allmänhet – har i första hand varit en rörelse för arbetare att organisera sig i och bygga upp kollektiv makt; ibland i syfte att göra revolution – ibland för att överleva.

Denna rörelse har förfallit till socialdemokratins brutna klasskompromiss. Nu har vi övergivit ett av Första internationalens huvudmål: avskaffandet av lönearbetet. Verkligheten är att arbete är den största formen av social kontroll i kapitalismen. Marx räcker inte.
Arbete har tvingats på människor under mycket lång tid, via kolonialism, via införande av privat egendom. Ibland har det till och med genomdrivits med samma utopiska vision som gav oss panopticon, och ibland var det bara conquistadorernas eller deras ättlingars grymhet. Ibland är det ett kontrakt mellan en stats fängelseförvaltning och ett girigt företag. Det spelar ingen roll – arbetet utförs på grund av ett hot om våld.

Piskan, fängelset, hotet om hemlöshet eller svält. Kanske dina barn kommer att tas ifrån dig, kanske du kommer att steriliseras. Vem vet! Det viktiga är att du skapar värde för någon som “betyder något”: någon som makten faktiskt bryr sig om. Du måste arbeta. Och du måste älska det. Du måste brinna för den förnedring som du kommer att utsättas för, precis som en konstnär älskar sin musa, och nej, chefen kommer fan inte att älska dig tillbaka.

Identiteten som “arbetare” har varit viktig, och det förstår vi. Vi har haft jävla skitjobb. Det var så vi började lura, stjäla och lura till oss pengar! Arbete är skit och det vet vi alla. Problemet är att vi har accepterat klasskompromissen. Kommer vi att fortsätta att acceptera den underordnade positionen som arbetare? Kommer vi att avstå från revolution och låta de rika, cheferna och staten fortsätta sitt grymma spel? Arbetarrörelsen är inte längre lika kraftfull som den
den var. Kanske beror det på att oavsett vad resultatet blir så innebär det att vi accepterar att vi kommer att fortsätta att arbeta. Varför sänkte vi våra vapen? Varför bryr vi oss det minsta om de rikas och borgarklassens förhoppningar och drömmar? Varför fortsätter vi att följa order?
Detta är ett fuck you inte bara till cheferna utan också till den auktoritära vänstern. Som Margaret Killjoy säger: “Vi är fortfarande jävligt förbannade över Kronstadt. Låt oss sluta försöka komma överens. Det finns inget annat sätt än vägran och revolution. När ska våra hjärtan bli tillräckligt svarta?

Arbete är inte valfritt. Det är en disciplinär metod, skapad för att förvandla drömmande och kännande människor till redskap för någon annan. Vi bryr oss inte om ifall chefen är en företagsjävel eller en stats- eller partibyråkrat. Arbete är lika carceralt som fängelse – det är förstörelsen av den mänskliga anden och gemenskapen. För att arbetarrörelsen ska ha någon mening måste den förgöra sig själv, eftersom den måste förgöra arbetet och därmed arbetarna. Är vi redo att dö den döden och gå vidare? För annars är vi bara fast i en position som bara blir svagare och svagare.

ENGLISH:
The First of May is coming again and again it is time to celebrate the history and the future of the subjugated trying to break free of our oppressors. The trouble is, that’s not really what the workers’ movement is doing anymore.

The anarchist movement – and socialism in general – has primarily been a movement for workers to organize and build collective power; sometimes for the purpose of revolution – sometimes for survival.

This movement has deteriorated into the broken class compromise of social democracy. Now we have abandoned one of the main goals of the First International: the abolition of wage labor. The reality is that work is the biggest form of social control in capitalism. Marx isn’t enough.
Work has been forced on people for a very long time, via colonialism, via imposition of private property. Sometimes it has even been enforced with the same utopian vision that brought us the panopticon, and sometimes it was just the cruelty of conquistadors or their descendants. Sometimes it is a contract between a state’s prison administration and a greedy corporation. It doesn’t matter – work is performed because of a threat of violence.

The whip, the prison, the threat of homelessness, or starvation. Maybe your kids will be taken away, maybe you’ll be sterilized. Who knows! The important thing is that you are creating value for someone who ‘matters’: someone who power actually cares about. You have to work. And you have to love it. You must burn for the degradation that you will be subjected to, as an artist loves their muse, and no, the boss will not fucking love you back.

The ‘worker’ identity has been important, and we understand that. We have worked fucking shit jobs. That is how we started scamming, stealing, and sicking in! Work is shit and we all know it. The problem is that we have accepted the class compromise. Will we continue to accept the subservient position as a worker? Will we forego revolution and allow the rich, the bosses, and the state to continue their cruel game? The workers’ movement is no longer as powerful as it
was. Maybe this is because no matter what the outcome is, it means we’ll accept that we will continue to work. Why did we lower our weapons? Why do we give the slightest of fucks about the hopes and dreams of the rich and the bourgeoisie? Why do we continue to follow orders?
This is a fuck you not only to the bosses but also to the authoritarian leftists. As Margaret Killjoy says, We’re still fucking pissed about Kronstadt. Let’s stop trying to get along. There is no other way than refusal and revolution. When will our hearts become black enough?

Work is not optional. It is a method of discipline, made to turn dreaming, and feeling humans into instruments of someone else. We don’t care if the boss is some corporate fuckhead or a state or party bureaucrat. Work is just as carceral as prison – it is the destruction of the human spirit and community. For the workers’ movement to have meaning it must destroy itself, since it must destroy work, and with that, workers. Are we ready to die that death and move on? Because otherwise, we’re just stuck in a position which just keeps getting weaker.

Angrip Centralmakten, Avancera Befrielserörelsen

Den här månaden behöver vi prata om avskaffandet av polis och fängelse som en fortsättning av avskaffandet av slaveri. Å ena sidan finns det ett kul datum i december som gör det möjligt att diskutera: 13/12. Samtidigt, och mer allvarsamt, lever vi i en tid där den auktoritära makten växer och makten överlämnas till polisen utan minsta oro eller kritik, inte ens från den institutionella vänstern. Ännu värre är att allt detta sker med fascistiska krafter som utövar kontroll över staten, även om de använder sig av ombud.

Abolition, i den gamla bemärkelsen, har utvecklats till något nytt. De flesta av oss tänker på en gammal kamp som vi anser vara över för länge sedan: vi har vunnit över slaveriet. Men det är naturligtvis inte så makt och praktik har utvecklats bland människor. Slaveriet existerar fortfarande i många former, tillsammans med polisarbete, fängelser och många andra former av auktoritär kontroll. Uppfattningen att slaveri är oacceptabelt var, mer eller mindre, mainstream även under den franska revolutionen – även om det fortfarande existerade, till och med i de franska kolonierna. Det är viktigt att se polis och fängelser genom samma lins. Detta är institutioner som har kritiserats, älskats och hatats i olika grad under ganska lång tid. Vi är fortfarande inte där, inte ens kulturellt.

Det räcker med att se hur många polisförfaranden som fyller våra TV-, film- och massmedietjänster. Fängelser och polisarbete har, precis som slaveri och privat egendom, blivit ännu ett sätt att tvinga människor att arbeta i strid med vad som verkligen är nyttigt i deras samhällen. Det finns många texter och referenser om polisarbetets ursprung. Vi nöjer oss här med att lista några av dessa institutioners historiska ursprung, så att läsarna kan leta upp den nödvändiga, djupare historien.

Ordet polis var ursprungligen ett ord för modernitetens attribut i storstadslivet. Det betydde parker, vattenfontäner, torg och så vidare. Omvandlingen av termen polis till en term som beskriver en våldsmakt kommer från flera olika källor:

  1. Slaveri och slavpatruller i den amerikanska södern.
  2. Nattvakter i hela Europa även under medeltiden.
  3. Borgarklassens behov av att inte använda militären för att upprätthålla ordningen, till stor del på grund av motreaktionerna mot statens grymheter i slutet av Pariskommunen.
  4. Den brittiska koloniala taktiken (särskilt på Irland) vändes mot den inhemska arbetarklassen för att kontrollera städernas industriarbete.

ACAB betyder inte att bokstavligen att varje person som arbetar för dessa myndigheter är hemska som individer. Det betyder snarare att dessa människor blir svin trots att de kanske inte är monster på den individuella skalan.  Det finns människor som inte kan höra vissa av våra berättelser eftersom de har en plikt att vara på fel sida av historien. Jag har känt människor som har blivit poliser och som varnade sina gamla vänner för att hålla sig borta från dem i framtiden, som ett sista farväl till vänskap utan den tvingande maktstrukturen. Det är osäkert för papperslösa, rasifierade och radikala vänstermänniskor att vara helt öppna med vilka de är när de försöker träffa de få “trevliga” poliserna. Det finns alltid en risk att plikten kommer att övertrumfa etiken, vilket den ofta har gjort. Vi kan alla tänka oss saker som uppmuntras av lagar som nu inte är acceptabla. Det finns i bästa fall ett svagt samband mellan etik och lag. Låt oss komma ihåg att både slaveri och folkmord länge har varit helt lagliga i Förenta staterna. På vissa platser är barnaga ett skyddat beteende än i dag.

Abolition betyder inte att varje uppgift som polisen utför är hemsk. Det finns faktiskt många jobb som staten ger polisen som till och med de inte vill ha. Det finns aktiviteter som läggs på polisen som de inte är utbildade för, till exempel mentalvård. Det finns också uppgifter som inte borde utföras av samma organisationer. Till exempel är det viktigt att utreda antisocialt eller oetiskt beteende hos individer eller organiserade grupper (tänk på antifascismen eller miljörörelsen, eller till och med abolitioniströrelsen). Poängen är att de som undersöker, beslutar om etik och utdelar konsekvenser inte bör vara samma organisationer. Detta leder till tvångsorganisationer med ett mandat för våld som har makten, vilket gör dem till en konstig version av organiserade brottslingar eller krigsherrar.

Abolition handlar om att identifiera grundorsakerna till sociala problem och att ta itu med dessa frågor med sociala lösningar snarare än våldsamma sådana. Oavsett vad man tycker om polisarbete kan många av de sociala problem som politikerna vill överlämna till polisen inte lösas genom gripande och bestraffning. Det är väl känt att den största skillnaden när det gäller att minska brottsligheten är att lindra de socioekonomiska problemen i de samhällen där brottsligheten förekommer. Det är välkänt att skärpta straff inte förhindrar brott. Det som orsakar upp- och nedgångar i brottsligheten är ekonomisk trygghet och tillgång till utbildning, bostäder och hälsovård. Det kommer alltid att finnas konflikter i samhällen, men straff och kontroll kommer inte att ta itu med grundorsakerna. Det är kollektiv omsorg och kommunikation, ofta med hjälp från samhället, som kommer att minska skadorna från antisocialt beteende. Det är nedmonteringen av en rasistisk och klassbaserad ekonomisk ordning som kommer att göra oss alla trygga och kapabla att hantera psykisk och social ohälsa på ett horisontellt och omhändertagande sätt.

Som den lysande Angela Davis säger, avskaffande är inte att stänga av något, det är till största delen att slå på något. Den organisering som krävs för att avskaffa polis och fängelser kräver breda förändringar och skapandet av horisontella gräsrotsorganisationer med rötter i samhällen som praktiserar omsorg och ömsesidigt stöd. Detta är en social revolution där vi förstör idén om människor som en handelsvara för arbete eller social reproduktion, eftersom ingen är utbytbar. Abolition handlar om att göra samhället till vårt gemensamma fokus och ta bort centraliserade universallösningar. Det är ett förkastande av det uttalade behovet av standardisering, kategorisering och kontroll.

De motinstitutioner som vi bygger i abolitionismens namn kommer att få våra samhällen och vår revolution att utvecklas på samma gång, och skapa en bättre nutid och framtid här och nu samtidigt som vi arbetar för allas frigörelse. Den totala frigörelsen av alla varelser, det är vår revolution.

ENG:

This month we need to talk about abolition. On one hand, there’s a fun date in December which affords the discussion.  At the same time, and more seriously, we are living in a time where authoritarianism is growing and power is being handed over to the police with not the slightest amount of concern or critique, even from the institutional left. Even worse this is all happening with fascist powers wielding control over the state even if they throw levers by proxy.

Abolition, in the old sense, has evolved into something new. Most of us think of an old struggle that we view as being long over: we have won over slavery.  But this, of course, is not how power and practice have evolved among humans.  Slavery still exists in many forms, in concert with policing, prisons, and many other forms of authoritarian control.  The belief that slavery is unacceptable was, more or less, mainstream even during the French Revolution – though it still existed, even in the French colonies.  It is important to view police and prisons through the same lens.  These are institutions that have been critiqued, loved, and hated to various degrees for quite some time. We are still not there, even culturally.

It’s enough to see how many police procedurals clutter our television, film, and mass media services.  Prisons and policing, much like slavery and private property, have become just another machination to force people to work against what is truly useful in their communities.  There are many texts and references about the origin of policing.  We content ourselves here with listing a few of the historical origins of these institutions, allowing readers to look up the necessary, deeper history.

The word police was originally a word for the trappings of modernity in metropolitan life.  It meant parks, water fountains, squares, and so on.  The transformation of the term police into one that describes a coercive force comes from a few  sources:

1) Slavery and slave patrols in the American South.

2) Night watches throughout Europe even during the Middle Ages.

3) a need of the bourgeoisie to not use the military to impose order, largely due to backlash against the atrocities of the state at the end of the Paris Commune.

4) The inversion of British colonial tactics (especially in Ireland) back on its internal working classes in order to control urban industrial labor.

ACAB does not mean that literally every person working for these agencies are horrible as individuals. It means, rather, that those people become bastards in spite of the fact that they might not be monsters on the individual scale. There are people who can’t hear certain stories that we have since they have a duty to be on the wrong side of history. I have known people who have become cops who warned their old friends to stay away from them in the future as a last goodbye to friendships without the added coercive power structure. It is unsafe for undocumented migrants, people of color, and radical leftists to be fully open about who they are when they try to meet the few ‘nice’ cops. There is always a risk that duty will trump ethics as it often has. We can all think of things encouraged by laws that are now not acceptable. There is, at best, the weakest of correlations between ethics and law. Let us remember that slavery and genocide have both been completely legal in the United States for long periods of time. In some places, the physical punishment of children by physical attack is still protected behavior even today.

Abolition does not mean that every task performed by police is horrible.  There are, indeed, many jobs given to police by the state that even they do not want.   There are activities that are pushed onto police that they are not trained for, mental health care, for example.  There are also tasks that should not be held by the same organizations.  For example, investigating the antisocial or unethical behavior of individuals or organized groups is important (think of antifascism, the environmental movement, or even the abolitionist movement.)  The point is, that those investigating, deciding ethics, and doling out consequences shouldn’t all be the same organizations.  This leads to coercive organizations with a mandate of violence who hold power, making them into a strange version of organized criminals or warlords.

Abolition is about identifying the root causes of social problems and addressing these issues with social solutions rather than violent ones.  Whatever you might think about policing many of the social problems that politicians want to hand over to police cannot be solved by capture and punishment. It is well known that the biggest variance in the reduction of crime is the alleviation of socio-economic challenges in communities where crime takes hold.  It is well known that increased punishment does not prevent crime.   The thing that causes rises and falls in crime is economic security and access to education, housing, and healthcare.  There will always be conflicts in communities, but punishment and control will not address root causes, it is collective care and communication, often with help from the community which will reduce harm from anti-social behaviour.  It is the dismantling of a racist and classist economic order that will make us all safe and capable of dealing with mental and social health in a horizontal and caring way.

As the great Angela Davis says, abolition is not turning something off, it is mostly turning something on.   The organizing necessary to abolish police and prisons requires broad changes and the creation of horizontal, grassroots organizations rooted in communities that practice care and mutual aid.  This is a social revolution where we destroy the idea of human beings as a commodity for labor or social reproduction, where nobody is disposable.  Abolition is about centering communities and removing centralized one-size-fits-all solutions.  It is a rejection of the stated need for legibility and control.

The counter-institutions that we build in the name of abolition will make our communities and our revolution evolve at the same time, making a better present and future in the here and now while working for the liberation of everyone.  The total liberation of all beings, that is our revolution.

Sönderfall, upprorsmotverkan och ömsesidig hjälp.

Det kan inte ha undgått dig att saker och ting inte fungerar lika bra som förr – i alla fall inte om du är beroende av offentlig infrastruktur.

Du kanske har märkt att många vägar in till sjukvården blockeras av köer och krav. Du kanske har upptäckt att du inte längre kan få tillgång till rätt medicin. Du kanske har märkt att tågen alltid är sena och trasiga, och till och med bussarna går sönder. Det blir allt svårare att hitta en plats där du kan öva med ditt band, träffa dina vänner eller ha en fest för din familj eller dina arbetskamrater. Skolorna misslyckas mer och mer för varje år. Hyllorna i livsmedelsbutikerna blir allt mindre välfyllda. Du kanske har blivit bestört över att upptäcka att till och med second hand-butikerna har blivit mer exklusiva med sina minskade utbud av avlagda saker, i ett hav av nedlagda lokala företag som snabbt ersätts av multinationella företagsfranchises. Du kanske med stor olust har lagt märke till de ständigt ökande klungorna av poliser, vakter och säkerhetspersonal på nästan varje offentlig plats.

De tjänster och möjligheter som gör det till en rimlig idé att samarbeta med det normativa samhället håller långsamt på att försvinna och försämras.

Å andra sidan krävs det ständigt mer arbete och kostnader. Lägg märke till att din hyra och dina kollektivtrafikkort blir allt dyrare samtidigt som kvaliteten på dessa tjänster blir sämre för varje dag. Lägg märke till att kollektivtrafikens ansvariga aldrig ställs till svars, medan säkerhetsvakter och kontrollanter är ute efter människor för minsta lilla förseelse. Lägg märke till att barnen inte ens får lära sig de mest elementära läs- och skrivfärdigheterna i skolan längre, och att den estetiska utbildning som en gång gavs till ungdomar över hela landet nästan har försvunnit. Lägg märke till att den mat du köper i mataffären serveras i mindre förpackningar till högre priser, medan ägarna till de stora livsmedelskedjorna i Sverige inte verkar påverkas alls. Lägg märke till att billiga plastvaror, som går sönder på ett ögonblick, har ersatt hållbarare varor som du tidigare kunde få för samma pris. Lägg märke till att allt omkring dig verkar mer och mer smutsigt, trasigt och försummat. Lägg märke till det stora antalet nya gig-jobb som skapar nya oceaner av fattigdom och kränkningar av arbetsrätten runt omkring dig. Lägg märke till att skatte-, pensions-, arbetsförmedlings- och socialkontoren har slagits ihop till ett enda trångt rum och hur förortsbiblioteken har fått se sina läsrum invaderas av dessa boskapsvagnar för offentlig förnedring och minskande, misslyckad infrastruktur. Lägg märke till köerna till sjukhusen, som har gått från uthärdliga till vansinniga – och lägg märke till hur ofta man blir nekad vård.

Detta kräver förändring – en kontext skapas, en kontext i vilken vi tvingas agera. Det tvingar människor att reagera på olika sätt.

Det kan leda en del till organiserad brottslighet. Andra kanske försöker minimera kostnaderna och stärka sina familjerelationer. Andra kanske börjar fundera på att organisera sig för en revolutionär förändring. Alla dessa situationer leder till att människor organiserar sig utanför det vanliga systemet. Alla dessa vägar till överlevnad är ett hot mot den nyliberala kapitalismen. Den situation som får dig att agera för att tvinga fram förändring sker på grund av de härskande klassernas hybris och girighet. Saken är den att de vill att det ska vara ditt fel. De vill också straffa dig för att du försöker omstörta status quo. De har inget emot att använda våld mot dig.

Uppror och upprorsmotverkan är till sin natur asymmetriska. Det finns en anledning till att gerillakrigföring också kallas asymmetrisk krigföring. Samtidigt är det inte alltid klart vem som är den legitima aktören i en given situation.

Upprorsbekämpning syftar till att avlägsna en grupp som försöker förändra maktförhållandena i ett visst område.

Detta åstadkoms genom våldsstrategier, kontroll och kontrollerad utdelning av vissa typer av belöningar, varav den största är avskaffandet av restriktioner som införts av en tvångsmakt i “säkerhetens” namn. Den är symmetrisk i den meningen att en sådan operation är en kamp om allmänhetens stöd i ett geografiskt område. Den är asymmetrisk genom att den ockuperade befolkningen vanligtvis är relativt fattig och inte lika välbeväpnad som ockupanterna. Det finns ett försök att behålla och indoktrinera “önskvärda”, medan man avlägsnar dem som anses ligga utanför de normativa gränserna för “laglighet”.

Många kampanjer mot uppror handlar om att hålla koloniserade människor under kontroll av en postkolonial regering som fortfarande är under kontroll av de ursprungliga kolonisatörerna. Andra handlar om att hålla företagens intressen i ett stadigt grepp runt strupen på den bredare befolkningen, med hjälp av det nät av politiska och ekonomiska befogenheter som administreras av organisationer som WTO och Världsbanken. Många handlar om att kontrollera arbetare, färgade människor, vänsteranhängare, ursprungsbefolkningar, queers, kvinnor och alla andra som är obekväma för de rika och mäktiga.

Dagens upprorsmotverkan erkänner och uttrycker sympati för det faktum att upprorsmakarna förmodligen har berättigade klagomål och att samhällets stöd för upprorsmakarna kan vara något positivt. En del av deras uppdrag är att ta itu med dessa klagomål på deras föredragna sätt: genom att förstöra samhällets stöd och få rebellerna att sluta, ge sig av eller dö. De sätt på vilka motupprorsstyrkan “tar itu med” problemen i samhället är naturligtvis bara de som gynnar den makt för vilken tvångsstyrkan arbetar. Trots alla föreslagna “lösningar” eller “stöd” är målet med upprorsbekämpning att upprätthålla statens och dess ekonomiska partners makt.

Vi, upprorsmakarna, har på många sätt samma jobb. Vi måste också ta itu med de materiella problemen i våra samhällen och avlägsna vissa maktfaktorer från vår mitt, som polisen, de rika, hyresvärdarna och ett stadigt flöde av andra företagsintressen.

Moderna kontrarevolutionärer försöker hitta nyckelpersoner i samhällena och övertyga dem om att de har mer att vinna på att lyda staten än på att liera sig med bråkmakare.

De använder sig ofta av de motsättningar som vi själva redan har skapat. I proteströrelser försöker kontrarevolutionärerna alltid uppmana rörelsen att ge sig på militanter eller “våldsamma” demonstranter. De gör detta bakom sina tunga vapen och stridsvagnar. De liberala “icke-våldsamma” demonstranterna hjälper ofta staten att driva polisen mot alla i rörelsen som försöker göra mer än att delta i valkampanjer. Tillåtna marscher och namninsamlingar på facebook. Småborgerliga företagarföreningar med en viss identitet stöder endast de mest moderata arbets- och jordreformerna, samtidigt som de fördömer dem som kräver ekonomisk rättvisa. Allt detta hjälper bara de styrande krafterna på traven.

Även om det kan vara viktigt att använda många olika taktiker när man försvarar sig mot kontrarevolutionärer, är den viktigaste delen för oss densamma som för dem. Vi måste bilda allianser och hålla ihop. Vi måste utveckla våra egna kanaler för kommunikation, konfliktlösning, lokal rättvisa och ömsesidigt bistånd. Vi måste känna till alla släktskapsrelationer, informella ekonomier och sociala organisationer i våra områden. Det är här hjärtat av den mänskliga makten bor och vi måste försvara det. Solidaritet är verkligen vårt mest kraftfulla vapen.

Vi vet att mörka tider är på väg, och låt oss vara ärliga, de anarkistiska och autonoma samfunden har nästan ingen aning om var den mänskliga makten finns lokalt. Våra sociala relationer är tunna som papper och ligger bara på ytan i ett mycket begränsat nät av förmodad, men otestad, samhörighet.

Det är dags att på allvar börja agera tillsammans och skapa vår egen makt över våra liv.
Det är dags att stärka våra band och fördjupa våra relationer. Det är dags att kombinera vår känslomässiga samhörighet med praktiska och livsnödvändiga åtgärder. Det är dags att ta våra ansträngningar att bygga verklig gemenskap på allvar om vi vill ha en framtid.

Vänsterns misslyckande

Fascismen är vänsterns misslyckande. Detta kan ha många betydelser. Kanske handlar det mest om den revolutionära vänsterns misslyckande med att krossa kapitalismen. Det första misslyckandet var övergången till socialdemokrati och kompromisser med kapitalismen. Under en mycket lång tid verkade detta vara en seger, historiens slut, äntligen.

På en buss från Nottingham till Bristol kontrollerade jag min biljett många gånger dagarna innan jag skulle åka med bussen, eftersom jag inte litade på biljettens giltighet. Jag vet att den är det. Jag har definitivt betalat för den. Kvittot matchar verkligen min biljett. Det är förmodligen fel.

Teknokratiska beslut framstår som optimeringsproblem. Den nyliberala kompromissen är en utopi av fakturor och delat ekonomiskt ansvar. De som arbetar hårt får förhandla. Fackföreningar arbetar med politiker och företag för att se till att alla bidrar och – baserat på meriter – varor och tjänster erbjuds med ett leende.

Jag skulle verkligen vilja älska att åka kollektivt, men varje gång jag gör det reagerar den del av min kropp som bär på trauman från tidigare våld. Det är som att få ett slag i magen. Hur mycket SL har jävlats med mig har inte varit uppenbart för mig förrän jag åkte iväg på den här resan.

Vad händer när samhällen och individer inte kan ta det ” rätta” ansvaret? Att misslyckas med att ta detta ansvar, samtidigt som man ändå försöker att ta för sig av varorna och tjänsterna, stämplas som stöld och en blir utsatt för våld. Privat säkerhetspersonal och polis står redo att se till att människor straffas för att de försöker överleva.

Jag bodde inte i Stockholm på 7 år. Att inte ha en biljett när jag var yngre var inte en stor sak, de flesta av oss hade inte det. Att komma tillbaka 2020 var en stor chock, ökningen av säkerhet, biljettkontrollanter och poliser var svår att anpassa sig till. Nästan varje dag såg jag dem, sprang ifrån dem, bytte vagn och satte mig inte ner. Det är utmattande att behöva skanna av perrongerna på varje station. Mina ögon rör sig snabbt från vänster till höger vänster till höger för att försöka upptäcka deras kläder, fan jag är en kronisk plattforms-skannare och jag är trött –

Och det är här fascismen kommer in i bilden. Det är användningen av våld för att se till att de som berövats sina livsmedel tvingas delta i den nyliberala galenskapen. Det är verkligen kolonialism som vänds tillbaka mot kolonialmaktens medborgare.

Det är här våldet kommer in i bilden. Det är ett artigt och ordnat våld som riktas mot dem som inte betalar.

Ja SL, vi tittar på dig! Kapitalismen sviker en allt större del av Stockholms befolkning och ert svar är att slå dem till lydnad. Multinationella företag som Keolis och MTR har köpt er. Tillsammans med nyliberala politiker får de er att höja priser som aldrig borde ha tagits ut från första början. De får er att försumma tågen, spåren, stationerna och arbetarna. Det uppenbara ordern från staden är att människor tyst ska gå och dö, eller åtminstone stanna kvar.

Jag vill kunna röra mig fritt vart jag vill i den stad där jag bor. Jag vill inte bli trakasserad på väg till jobbet. Jag vill inte skanna plattformar. Jag vill inte springa. Jag vill inte fastna på en station och bli försenad för ni blockerar utgångarna. Jag vill inte behöva hålla koll på polisen. Jag vill inte se, höra eller uppleva ännu ett jävla trakasseri och mord.

Vänsterns konformism och konservatism, tillsammans med högerns hänsynslösa strävan efter makt och vinst, har tillsammans lett till denna drakoniska situation.

Jag vill ha en organiserad vänster som är beredd och kapabel att effektivt stå upp mot ert våld och er likgiltighet.

Jag vill ha en vänster som kommer att göra er rädda.

… och jag vill ta tåget till min favoritsjö i lugn och ro

Nattsvarts första Maj-tal

Detta tal hölls den 1 maj 2023 vid anarkistiska manifestationen vid La Mano i Stockholm.

1 maj är vår jävla högtid. Det finns många andra högtider där vi firar gudar som inte är våra, döda världar, föråldrade former av sociala relationer. Det finns högtider där borgarklassen mördar igelkottar med eld, där vi köper skit att förgifta våra barn med, där vi firar patriarkatet och det stora vita monstret för att vi åtminstone får dricka före klockan fem och äta massor av skitmat som smakar vithet och alienering. Låt oss fira barrikader, kamp, brinnande poliser och fascister som hänger upp och ner. Låt oss fira arbetarrörelsens segrar och hängda slavägare. Ja, kamrater, det är vår jävla högtid.

Vi har mycket att fira från historien om motståndet mot Leviathan.Vi firar starten av första maj. Våra kamrater fick 8 timmars arbetsdag. Våra kamrater kämpade mot den borgerliga mardrömmen i aris 1968. Våra kamrater fann friheten i The Great Abysmal Swamp i Virginia. Våra kamrater beväpnade sig mot den vita maktordningen och tog hand om gemenskaperna. Våra kamrater fann rättvisa mot Mussolini. Våra kamrater kämpade och organiserade sig i Pariskommunen. De kämpade mot isis och skapade en feministisk revolution. Våra kamrater finner varandra och kämpar genom historien. Våra kamrater i djungeln i södra Mexiko fann självständighet. Våra kamrater gjorde motstånd mot kolonialismen.

Vi har mycket att sörja. Våra kamrater på Haymarket under en annan 1 maj. Våra kamrater som dog i Spanien, med en ny värld i sina hjärtan. Vi sörjer rebellerna som dog i kampen mot kolonialismen, vi sörjer The Black Panthers. De som mördades av moderna fascister. De som mördades av polisen. Vi sörjer Pariskommunen. Vi sörjer det liv vi borde ha som togs ifrån oss för generationer sedan. Vi sörjer den mänskliga variationen och de möjligheter som har utplånats av något så patetiskt dumt som vinster och makt.
Vi är arga… Vi är arga på dem som mördade våra kamrater. På dem som tjänar pengar medan världen brinner och barn svälter.
Vi är arga på att vi förväntas lönearbeta, under hot om exponering och svält. Vi är arga att vårt arbete stärker våra förtryckare.

Vi är redo att agera. Vi är redo att riva upp fängelserna. Vi är redo att se polisbilarna brinna och parlamentet falla sönder. Vi är redo att organisera oss för att ta hand om våra grundläggande behov, att försvara oss och kämpa. Vi är redo att äta festmåltider som smakar mångfald och solidaritet. Vi är redo att riva ner det här jävla systemet och bygga en ny värld som vi bär i våra hjärtan.

Antikolonialism, ömsesidig hjälp och anarkistisk revolution.

Vi talar en del om den revolutionära förvandlingen av individen, från att vara ett föremål för förtryck till en aktiv militant i en revolutionär kamp. Många hänvisar till Fanons analys av psykologin hos de människor som genomgår denna förändring. Dessa förändringar är ett resultat av att ha upplevt så mycket utestängning, förtryck och förakt att det revolutionära subjektet börjar se kolonisatören som något annat än en medmänniska.

Detta är helt rimligt. Om vi måste slåss, så ska vi fan slåss. Det finns ett problem med tolkningarna av dessa idéer, från Black Panthers till moderna dubbelmaktsanarkister (översättnings anm.: dual-power anarchists). I Fanons sammanhang ser vi en kamp mellan den koloniserade gruppen och kolonisatörerna. Det är lätt att se att även i Europa, även i den vita arbetarklassen, ser vi också en koloniserad grupp även om koloniseringen är mycket äldre än den i till exempel Afrika och Amerika.

I många fall av kolonial kamp existerar de förkoloniala sociala relationerna fortfarande. Både i praktiken och som levande minne. I dessa fall är det snarare ett problem att ta bort förtryckarna ur ekvationen, eftersom de bara utgör ett hinder för det dagliga livets normala funktioner. Situationen är annorlunda på platser där de gamla sociala relationerna helt och hållet har försvunnit under många generationer. I dessa fall är vardagen den som definierades av den tidiga borgarklassen och till och med kungligheterna. Det är en vardag med enbart kapitalistiska och konservativa reaktionära sociala relationer som definieras av patriarkatet.

I dessa fall är arbetet mycket större eftersom nya sociala relationer måste rekonstrueras eller “prefigureras”. I dessa situationer måste revolutionären skapa nya sociala relationer samt kämpa för och försvara dem. Nu vi vända blicken mot dagens Stockholm där även de radikala är inlåsta i borgerliga individualistiska hushåll. I denna thatcheritiska socialdemokratiska mardröm känns det som självmord att be om hjälp från våra gemenskaper – vi litar fortfarande inte på varandra. Vi önskar faktiskt fortfarande hushållets och den enskilda personens “oberoende”. Saken är den att vi behöver en ekonomi som bygger på ömsesidig hjälp som den främsta drivkraften i våra sociala relationer. Hur kan vi göra detta om vi inte kan be varandra om hjälp? Vi måste lära oss att öppna oss för den sårbarhet som det innebär att be om hjälp! Annars är vi bara individualistiska svin som väntar på att dö.

Hårda tider

Vi på Nattsvart verkstad står i solidaritet med Stop Cop city och Defend Atalanta forest.
den 18 januari 2023, sköts “Tort” ihjäl under en polisräd.

“Abolitionismens mål är inte uppnått förrän alla fängelsen är tomma. När det inte finns några fler poliser. När landet har givits tillbaka. Då är det över. Jag förväntar mig inte att få uppleva den dagen, nödvändigtvis. Alltså, jag hoppas det, men jag röker.” – Tort

Det är hårda tider nu. Snutarna blir fler och fler, våra personliga relationer ansträngs allt mer. Såkallade främlingar misstänkliggörs och vi terrorklassas och utlämnas till fascister.

Vi behöver mer än någonsin en stark anarkistisk rörelse, som vägrar kännas vid de gränser som fascister, borgare och sossar drar upp mellan oss. Vi behöver sätt att finnas där för varandra som inte enbart är baserade på våra privata relationer. Vi vill kunna vända oss till vår rörelse för att få hjälp med livet, för att fixa det vi inte klarar av att lösa själva. I dagsläget så vänder vi oss oftast till staten för att få hjälp med våra problem, men det enda som blir resultatet är att en får hjälp mot en väldigt hög kostnad. Kostanden är inte pengar (även fast det ofta är en del), kostnaden är underkastelsen och anpassningen.

För att vi ska kunna lita på och stödja varandra måste det finns flera olika platser och grupper som arbetar med allt vi kan tänkas behöva hjälp med. Barnpassning, matlagning, stöd när någon är i kris, blixtmobiliseringar och resursinsamlingar, nätverk mellan olika kollektivboenden (som gör så att vi kan flytta från ohållbara hemförhållanden), grundläggande sjukvård och faktiskt kollektivt självförsvar när vi blir måltavlor för de som vill oss illa. Vi gör redan mycket av de här sakerna, men vi når inte hela vägen. Våra samarbeten finns än så länge mest som emryon av vad de skulle kunna vara.

Våra samarbeten och projekt har kraften att förändra våra liv. Vi kan göra livet mer motståndskraftigt och mindre ensamt. Anti-nationell solidaritet och ömsesidig hjälp kan ta oss härifrån.

Häxorna

Konstapelns kropp krossas mot paris kullersten. En hönsfot stor som en varg lyfts, häxans gående stuga tar ännu ett steg. Ett torrt kacklande skratt ekar genom gränderna, högt över stridens ljud. Paris håller på att födas på nytt, ett fritt Paris. Maktens och kapitalets försvarare bävar. En klo slungar en glasflaska fylld av vilda bränder och militant glädje. De rikas vakter och borgarnas samhälle skyggar undan inför häxornas råa, otyglade kraft. Dödsskriken från kapitalets väktare ekar hela vägen till maktens boning, och får dem alla att skaka av skräck. Väktarnas kroppar smälter av den intensiva elden, deras smärta är så intensiv att de knappt märker av det splittrade glaset i deras kroppar. Men, denna strid är redan förlorad. Häxornas kamrater sympatiserar med stat och privat egendom. När striden når sitt slut flyr häxorna in i stadens skuggor och sprickor. Stugornas ben blir osynliga igen. Smälter ihop med de dunkla gränder som snabbt glöms bort av de som ger och följer order. Häxorna väntar, tålmodigt, på nästa revolt.

Konstapelns kropp krossas mot paris kullersten.

Många år senare kastas ljus än en gång in genom deras väggar. De kikar försiktigt ut och ser hur män i blå uniformer återigen krossar motståndets, nu blomsterklädda, kroppar. De ser hur kapitalets väktare bär upp sin nya uniform, men är samma gamla fiende. Samma gamla rädsla för friheten. Samma hat mot naturen. ‘De kämpar emot med budskap om fred och kärlek,’ säger den ena. ‘Ack ve, makten har aldrig brytt sig om vare sig ord, kärlek eller fred’ svarar den andra. Några år senare väcks de av ljudet av skriken på hjälp från all världens frihetskämpar. Än en gång kikar de ut genom sprickorna i deras väggar. Samma blå uniformer, samma makt, samma rädsla, samma hat. ‘Världen går under’ konstaterar den ena, ‘Slåss vi?’ frågar hon, samtidigt som hon greppar en flaska med kladdigt, oljigt innehåll. ‘Kamraterna vill inte slåss,’ svarar en annan. ‘Låt dem åkalla oss med sina handlingar! säger en tredje. Och det är vad de gör. De observerar oss och väntar på oss. Hoppas på oss. Längtar.

Kapitalets kött väntar på att smältas igen.

Sörj inte, organisera er!

Dags att bli organiserad!

Organisering tar oss från individualism till solidaritet, men vad betyder allt det här? Behöver vi ‘partiet’? Behöver vi en federation? Kanske en parallell anarkistisk organisation?

Det känns som om det är dags att gå tillbaka till de grundläggande principerna. Organisering är det som ger oss makt, i en positiv bemärkelse. Med andra ord, makt som låter oss, när vi har ett mål, att uppnå det målet på ett sätt som vi kollektivt kan enas om. Vilken organiseringsmetod vi väljer beror då på målet och de begränsningar vi ger vår lösning. En kan säga att vi för att kunna organisera oss behöver en målsättning. Målsättningarna kan vara på en mängd olika skalor och komplexitetsnivåer.

Att vara organiserad innebär att vara en bra journalist och historiestudent, en måste veta, med en relativt hög säkerhet:

  1. Vem (vem som gör sakerna som tar oss närmare målet)
  2. Vad (målet)
  3. När (när allt som måste göras kommer görs)
  4. Vart (ifall det som ska göras är platsbundet)
  5. Varför (syftet med målet i en bredare kontext)
  6. Hur (våra metoder, begränsingar och acceptabla risker)

Den här listan är i stora drag det som behövs för organisera. Svaren beror på skalan och typen av organisering. Trots att punkt 5 och 6 vid första anblick kan tyckas rymma det mesta av vår politik så är det tydligt att anarkistisk politik måste finnas närvarande i varje punkt. När en ser organisering på det här viset så upphör det handla om att en måste gå med i en grupp och närvara vid möten (även fast de båda kan vara viktiga delar), att vara organiserad är att få saker gjorda på ett bra sätt!