Att kämpa emot våldet från staten och kapitalet kan kännas omöjligt. Det kan kännas fullkomligt övermäktigt och om vi är ensamma så är det precis det. En ensam knegare kan inte påverka så mycket mer än det som är precis framför näsan, och ofta inte ens det. Denna genomsyrande maktlöshet gör oss frustrerade, deprimerade och ångestfyllda. Vi känner oss små och oviktiga.
Men, om vi blir fler, som arbetar med en gemensam målsättning; att störta kapitalismen, avskaffa polisen och statens våldsutövande. Då blir plötsligt faktisk förändring inte längre omöjlig eller orimlig. Det känns här viktigt att vi inte behöver dela strategier eller tankar om HUR det ska göras, bara att vi på det sätt som för vårt sammanhang är ett vettigt sätt att närma oss målet faktiskt gör det. Vi måste organisera oss med varandra; hitta vänner som delar samma tankar, prata med dina grannar, prata med människor du möter på stan om de här tankarna. Du kommer snart inse att det finns fler än du själv som upplever den nuvarande verkligheten som fullkomligt orimlig. Andra delar din frustration. Ur den frustrationen bör ni agera. Ur den frustrationen kan vi hitta styrka att ändra världen.
När du hittat andra som delar din känsla för att det måste finnas andra, bättre, friare sätt att leva genuina och tillfredställande liv ihop; kontakta andra som redan har sina sammanhang och arbetar mot liknande eller samma mål som ni. Bygg på våra redan existerande solidariska nätverk. Det är genom att faktiskt arbeta för en nya värld som en ny värld blir möjlig.
En värld utan hierarki, skeva maktförhållanden företag, gränser, presidenter, ministrar, ekonomer, banker, militär, väktare eller polis. En värld av oss, för oss.
En värld med solidaritet, empati, ömsesidig hjälp, öppenhet och tillit.
En fri värld.
