Vi vill hjälpa. Nu.

Detta är ett av de grundläggande dragen inom anarkistisk organisering, att vi vill förbättra de materiella förutsättningarna omedelbart. Många av de auktoritära bekantskaperna inom  änstern insisterar på att vi borde sluta upp med vår direkthjälp, med motivationen att vi täcker statens uppenbara tillkortakommanden och på så vis hjälper den rådande ordningen. Vi själva väger nervöst mellan välgörenhet, solidaritet och ekonomisk direktaktion. Vi pratar om att bygga en ny ekonomi, eller som Kropotkin tänkte, modifiera den äldsta.

Kapitalistisk exploatering börjar med att de lägger beslag på vårt överskott. Teorier kring arbetets värde förutsätter att exploatering är en möjlig utkomst. Vi måste alltså acceptera att det är en möjlighet att vi kommer bli utnyttjade för att kunna undvika att bli utnyttjade. Hur kan vi annars, undrar vi, vara säkra på att vi återgäldas?

Detta är basen i tankarna om ömsesidig hjälp, eller Mutual Aid. Det är det som ersätter iden  kring ekonomiskt värde, och därigenom det ekonomiska våldet. För att kunna utöva ömsesidig hjälp behöver vi dela med oss fritt, engagera oss i omtanke, utan oro för att bli återbetalade; vi litar istället på en generell återgäldning. Om vi alla delar med oss, så delar vi allt.

Det här är inte en utopisk dröm för glansögda hippies. Organisation och infrastruktur behövs för att bygga denna framtids drömmar och projekt. Ömsesidig hjälp är inte bara välgörenhet, solidaritetsprogram för direkt överlevnad eller organisatoriska initiativ; det är radikal direkt aktion emot kapitalisters maktutövande och en väg till ett verkligt fritt sätt att leva.