Det kan inte ha undgått dig att saker och ting inte fungerar lika bra som förr – i alla fall inte om du är beroende av offentlig infrastruktur.

Du kanske har märkt att många vägar in till sjukvården blockeras av köer och krav. Du kanske har upptäckt att du inte längre kan få tillgång till rätt medicin. Du kanske har märkt att tågen alltid är sena och trasiga, och till och med bussarna går sönder. Det blir allt svårare att hitta en plats där du kan öva med ditt band, träffa dina vänner eller ha en fest för din familj eller dina arbetskamrater. Skolorna misslyckas mer och mer för varje år. Hyllorna i livsmedelsbutikerna blir allt mindre välfyllda. Du kanske har blivit bestört över att upptäcka att till och med second hand-butikerna har blivit mer exklusiva med sina minskade utbud av avlagda saker, i ett hav av nedlagda lokala företag som snabbt ersätts av multinationella företagsfranchises. Du kanske med stor olust har lagt märke till de ständigt ökande klungorna av poliser, vakter och säkerhetspersonal på nästan varje offentlig plats.

De tjänster och möjligheter som gör det till en rimlig idé att samarbeta med det normativa samhället håller långsamt på att försvinna och försämras.

Å andra sidan krävs det ständigt mer arbete och kostnader. Lägg märke till att din hyra och dina kollektivtrafikkort blir allt dyrare samtidigt som kvaliteten på dessa tjänster blir sämre för varje dag. Lägg märke till att kollektivtrafikens ansvariga aldrig ställs till svars, medan säkerhetsvakter och kontrollanter är ute efter människor för minsta lilla förseelse. Lägg märke till att barnen inte ens får lära sig de mest elementära läs- och skrivfärdigheterna i skolan längre, och att den estetiska utbildning som en gång gavs till ungdomar över hela landet nästan har försvunnit. Lägg märke till att den mat du köper i mataffären serveras i mindre förpackningar till högre priser, medan ägarna till de stora livsmedelskedjorna i Sverige inte verkar påverkas alls. Lägg märke till att billiga plastvaror, som går sönder på ett ögonblick, har ersatt hållbarare varor som du tidigare kunde få för samma pris. Lägg märke till att allt omkring dig verkar mer och mer smutsigt, trasigt och försummat. Lägg märke till det stora antalet nya gig-jobb som skapar nya oceaner av fattigdom och kränkningar av arbetsrätten runt omkring dig. Lägg märke till att skatte-, pensions-, arbetsförmedlings- och socialkontoren har slagits ihop till ett enda trångt rum och hur förortsbiblioteken har fått se sina läsrum invaderas av dessa boskapsvagnar för offentlig förnedring och minskande, misslyckad infrastruktur. Lägg märke till köerna till sjukhusen, som har gått från uthärdliga till vansinniga – och lägg märke till hur ofta man blir nekad vård.

Detta kräver förändring – en kontext skapas, en kontext i vilken vi tvingas agera. Det tvingar människor att reagera på olika sätt.

Det kan leda en del till organiserad brottslighet. Andra kanske försöker minimera kostnaderna och stärka sina familjerelationer. Andra kanske börjar fundera på att organisera sig för en revolutionär förändring. Alla dessa situationer leder till att människor organiserar sig utanför det vanliga systemet. Alla dessa vägar till överlevnad är ett hot mot den nyliberala kapitalismen. Den situation som får dig att agera för att tvinga fram förändring sker på grund av de härskande klassernas hybris och girighet. Saken är den att de vill att det ska vara ditt fel. De vill också straffa dig för att du försöker omstörta status quo. De har inget emot att använda våld mot dig.

Uppror och upprorsmotverkan är till sin natur asymmetriska. Det finns en anledning till att gerillakrigföring också kallas asymmetrisk krigföring. Samtidigt är det inte alltid klart vem som är den legitima aktören i en given situation.

Upprorsbekämpning syftar till att avlägsna en grupp som försöker förändra maktförhållandena i ett visst område.

Detta åstadkoms genom våldsstrategier, kontroll och kontrollerad utdelning av vissa typer av belöningar, varav den största är avskaffandet av restriktioner som införts av en tvångsmakt i “säkerhetens” namn. Den är symmetrisk i den meningen att en sådan operation är en kamp om allmänhetens stöd i ett geografiskt område. Den är asymmetrisk genom att den ockuperade befolkningen vanligtvis är relativt fattig och inte lika välbeväpnad som ockupanterna. Det finns ett försök att behålla och indoktrinera “önskvärda”, medan man avlägsnar dem som anses ligga utanför de normativa gränserna för “laglighet”.

Många kampanjer mot uppror handlar om att hålla koloniserade människor under kontroll av en postkolonial regering som fortfarande är under kontroll av de ursprungliga kolonisatörerna. Andra handlar om att hålla företagens intressen i ett stadigt grepp runt strupen på den bredare befolkningen, med hjälp av det nät av politiska och ekonomiska befogenheter som administreras av organisationer som WTO och Världsbanken. Många handlar om att kontrollera arbetare, färgade människor, vänsteranhängare, ursprungsbefolkningar, queers, kvinnor och alla andra som är obekväma för de rika och mäktiga.

Dagens upprorsmotverkan erkänner och uttrycker sympati för det faktum att upprorsmakarna förmodligen har berättigade klagomål och att samhällets stöd för upprorsmakarna kan vara något positivt. En del av deras uppdrag är att ta itu med dessa klagomål på deras föredragna sätt: genom att förstöra samhällets stöd och få rebellerna att sluta, ge sig av eller dö. De sätt på vilka motupprorsstyrkan “tar itu med” problemen i samhället är naturligtvis bara de som gynnar den makt för vilken tvångsstyrkan arbetar. Trots alla föreslagna “lösningar” eller “stöd” är målet med upprorsbekämpning att upprätthålla statens och dess ekonomiska partners makt.

Vi, upprorsmakarna, har på många sätt samma jobb. Vi måste också ta itu med de materiella problemen i våra samhällen och avlägsna vissa maktfaktorer från vår mitt, som polisen, de rika, hyresvärdarna och ett stadigt flöde av andra företagsintressen.

Moderna kontrarevolutionärer försöker hitta nyckelpersoner i samhällena och övertyga dem om att de har mer att vinna på att lyda staten än på att liera sig med bråkmakare.

De använder sig ofta av de motsättningar som vi själva redan har skapat. I proteströrelser försöker kontrarevolutionärerna alltid uppmana rörelsen att ge sig på militanter eller “våldsamma” demonstranter. De gör detta bakom sina tunga vapen och stridsvagnar. De liberala “icke-våldsamma” demonstranterna hjälper ofta staten att driva polisen mot alla i rörelsen som försöker göra mer än att delta i valkampanjer. Tillåtna marscher och namninsamlingar på facebook. Småborgerliga företagarföreningar med en viss identitet stöder endast de mest moderata arbets- och jordreformerna, samtidigt som de fördömer dem som kräver ekonomisk rättvisa. Allt detta hjälper bara de styrande krafterna på traven.

Även om det kan vara viktigt att använda många olika taktiker när man försvarar sig mot kontrarevolutionärer, är den viktigaste delen för oss densamma som för dem. Vi måste bilda allianser och hålla ihop. Vi måste utveckla våra egna kanaler för kommunikation, konfliktlösning, lokal rättvisa och ömsesidigt bistånd. Vi måste känna till alla släktskapsrelationer, informella ekonomier och sociala organisationer i våra områden. Det är här hjärtat av den mänskliga makten bor och vi måste försvara det. Solidaritet är verkligen vårt mest kraftfulla vapen.

Vi vet att mörka tider är på väg, och låt oss vara ärliga, de anarkistiska och autonoma samfunden har nästan ingen aning om var den mänskliga makten finns lokalt. Våra sociala relationer är tunna som papper och ligger bara på ytan i ett mycket begränsat nät av förmodad, men otestad, samhörighet.

Det är dags att på allvar börja agera tillsammans och skapa vår egen makt över våra liv.
Det är dags att stärka våra band och fördjupa våra relationer. Det är dags att kombinera vår känslomässiga samhörighet med praktiska och livsnödvändiga åtgärder. Det är dags att ta våra ansträngningar att bygga verklig gemenskap på allvar om vi vill ha en framtid.