Förra månaden så närmade vi oss begreppet trygghet. “Trygghet” är, när man skrapar på ytan, en chimär. Tätt kopplat till trygghet är ordet “säkerhet”. När samhället pratar om säkerhet, så betyder det allt som oftasts att rika människor skall slippa se eller bemöta mindre rika människor.

Detta tar sig oftast uttryck i att snuten, bärarna av våldsmonopolet, finns i närheten. Deras närvaro innebär i princip aldrig trygghet för fattiga, rasifierade eller utstötta. Det rör sig nästan alltid om att de skall skydda företag eller kapital på olika sätt. Det är uppenbart att straffsamhällets säkerhet handlar om vräkningar, tiggeriförbud, konstant övervakning och att hindra arbetarklassen från att leva sina liv. Inget av de sakerna bygger trygghet, det som verkligen bygger trygghet är när vi går samman och bygger kollektiv styrka.

Polisens jobb blir alltid lättare när befolkningen har färre rättigheter. Givetvis hävdar de alltid att så inte är fallet och att de är precis som vilken myndighet som helst med medborgarens bästa som enda intresse. Rättigheter i sig är inte självklara, de är inte bara där som stabila företeelser, rättigheter är aldrig garanterade, snarare bör en se dem som konfliktlinjer. Kampen utkämpas mellan å ena sidan staten, polisen och “rättsväsendet” och samhällsmedborgare, papperslösa och oönskade å andra sidan. Rättigheter finns där för att skydda de redan priviligierades rättigheter från förändring, med andra ord från de rättslösas krav på rättigheter.
Staten ser rättigheter som något som drar en gräns mellan “sina medborgare” och “de andra” –
de rättslösa, fattiga och oönskade – vi.