Author Archives: Nattsvart Verkstad

Hårda tider

Vi på Nattsvart verkstad står i solidaritet med Stop Cop city och Defend Atalanta forest.
den 18 januari 2023, sköts “Tort” ihjäl under en polisräd.

“Abolitionismens mål är inte uppnått förrän alla fängelsen är tomma. När det inte finns några fler poliser. När landet har givits tillbaka. Då är det över. Jag förväntar mig inte att få uppleva den dagen, nödvändigtvis. Alltså, jag hoppas det, men jag röker.” – Tort

Det är hårda tider nu. Snutarna blir fler och fler, våra personliga relationer ansträngs allt mer. Såkallade främlingar misstänkliggörs och vi terrorklassas och utlämnas till fascister.

Vi behöver mer än någonsin en stark anarkistisk rörelse, som vägrar kännas vid de gränser som fascister, borgare och sossar drar upp mellan oss. Vi behöver sätt att finnas där för varandra som inte enbart är baserade på våra privata relationer. Vi vill kunna vända oss till vår rörelse för att få hjälp med livet, för att fixa det vi inte klarar av att lösa själva. I dagsläget så vänder vi oss oftast till staten för att få hjälp med våra problem, men det enda som blir resultatet är att en får hjälp mot en väldigt hög kostnad. Kostanden är inte pengar (även fast det ofta är en del), kostnaden är underkastelsen och anpassningen.

För att vi ska kunna lita på och stödja varandra måste det finns flera olika platser och grupper som arbetar med allt vi kan tänkas behöva hjälp med. Barnpassning, matlagning, stöd när någon är i kris, blixtmobiliseringar och resursinsamlingar, nätverk mellan olika kollektivboenden (som gör så att vi kan flytta från ohållbara hemförhållanden), grundläggande sjukvård och faktiskt kollektivt självförsvar när vi blir måltavlor för de som vill oss illa. Vi gör redan mycket av de här sakerna, men vi når inte hela vägen. Våra samarbeten finns än så länge mest som emryon av vad de skulle kunna vara.

Våra samarbeten och projekt har kraften att förändra våra liv. Vi kan göra livet mer motståndskraftigt och mindre ensamt. Anti-nationell solidaritet och ömsesidig hjälp kan ta oss härifrån.

Häxorna

Konstapelns kropp krossas mot paris kullersten. En hönsfot stor som en varg lyfts, häxans gående stuga tar ännu ett steg. Ett torrt kacklande skratt ekar genom gränderna, högt över stridens ljud. Paris håller på att födas på nytt, ett fritt Paris. Maktens och kapitalets försvarare bävar. En klo slungar en glasflaska fylld av vilda bränder och militant glädje. De rikas vakter och borgarnas samhälle skyggar undan inför häxornas råa, otyglade kraft. Dödsskriken från kapitalets väktare ekar hela vägen till maktens boning, och får dem alla att skaka av skräck. Väktarnas kroppar smälter av den intensiva elden, deras smärta är så intensiv att de knappt märker av det splittrade glaset i deras kroppar. Men, denna strid är redan förlorad. Häxornas kamrater sympatiserar med stat och privat egendom. När striden når sitt slut flyr häxorna in i stadens skuggor och sprickor. Stugornas ben blir osynliga igen. Smälter ihop med de dunkla gränder som snabbt glöms bort av de som ger och följer order. Häxorna väntar, tålmodigt, på nästa revolt.

Konstapelns kropp krossas mot paris kullersten.

Många år senare kastas ljus än en gång in genom deras väggar. De kikar försiktigt ut och ser hur män i blå uniformer återigen krossar motståndets, nu blomsterklädda, kroppar. De ser hur kapitalets väktare bär upp sin nya uniform, men är samma gamla fiende. Samma gamla rädsla för friheten. Samma hat mot naturen. ‘De kämpar emot med budskap om fred och kärlek,’ säger den ena. ‘Ack ve, makten har aldrig brytt sig om vare sig ord, kärlek eller fred’ svarar den andra. Några år senare väcks de av ljudet av skriken på hjälp från all världens frihetskämpar. Än en gång kikar de ut genom sprickorna i deras väggar. Samma blå uniformer, samma makt, samma rädsla, samma hat. ‘Världen går under’ konstaterar den ena, ‘Slåss vi?’ frågar hon, samtidigt som hon greppar en flaska med kladdigt, oljigt innehåll. ‘Kamraterna vill inte slåss,’ svarar en annan. ‘Låt dem åkalla oss med sina handlingar! säger en tredje. Och det är vad de gör. De observerar oss och väntar på oss. Hoppas på oss. Längtar.

Kapitalets kött väntar på att smältas igen.

Sörj inte, organisera er!

Dags att bli organiserad!

Organisering tar oss från individualism till solidaritet, men vad betyder allt det här? Behöver vi ‘partiet’? Behöver vi en federation? Kanske en parallell anarkistisk organisation?

Det känns som om det är dags att gå tillbaka till de grundläggande principerna. Organisering är det som ger oss makt, i en positiv bemärkelse. Med andra ord, makt som låter oss, när vi har ett mål, att uppnå det målet på ett sätt som vi kollektivt kan enas om. Vilken organiseringsmetod vi väljer beror då på målet och de begränsningar vi ger vår lösning. En kan säga att vi för att kunna organisera oss behöver en målsättning. Målsättningarna kan vara på en mängd olika skalor och komplexitetsnivåer.

Att vara organiserad innebär att vara en bra journalist och historiestudent, en måste veta, med en relativt hög säkerhet:

  1. Vem (vem som gör sakerna som tar oss närmare målet)
  2. Vad (målet)
  3. När (när allt som måste göras kommer görs)
  4. Vart (ifall det som ska göras är platsbundet)
  5. Varför (syftet med målet i en bredare kontext)
  6. Hur (våra metoder, begränsingar och acceptabla risker)

Den här listan är i stora drag det som behövs för organisera. Svaren beror på skalan och typen av organisering. Trots att punkt 5 och 6 vid första anblick kan tyckas rymma det mesta av vår politik så är det tydligt att anarkistisk politik måste finnas närvarande i varje punkt. När en ser organisering på det här viset så upphör det handla om att en måste gå med i en grupp och närvara vid möten (även fast de båda kan vara viktiga delar), att vara organiserad är att få saker gjorda på ett bra sätt!

Ömsesidig hjälp, nu!

Vi vill hjälpa. Nu.

Detta är ett av de grundläggande dragen inom anarkistisk organisering, att vi vill förbättra de materiella förutsättningarna omedelbart. Många av de auktoritära bekantskaperna inom  änstern insisterar på att vi borde sluta upp med vår direkthjälp, med motivationen att vi täcker statens uppenbara tillkortakommanden och på så vis hjälper den rådande ordningen. Vi själva väger nervöst mellan välgörenhet, solidaritet och ekonomisk direktaktion. Vi pratar om att bygga en ny ekonomi, eller som Kropotkin tänkte, modifiera den äldsta.

Kapitalistisk exploatering börjar med att de lägger beslag på vårt överskott. Teorier kring arbetets värde förutsätter att exploatering är en möjlig utkomst. Vi måste alltså acceptera att det är en möjlighet att vi kommer bli utnyttjade för att kunna undvika att bli utnyttjade. Hur kan vi annars, undrar vi, vara säkra på att vi återgäldas?

Detta är basen i tankarna om ömsesidig hjälp, eller Mutual Aid. Det är det som ersätter iden  kring ekonomiskt värde, och därigenom det ekonomiska våldet. För att kunna utöva ömsesidig hjälp behöver vi dela med oss fritt, engagera oss i omtanke, utan oro för att bli återbetalade; vi litar istället på en generell återgäldning. Om vi alla delar med oss, så delar vi allt.

Det här är inte en utopisk dröm för glansögda hippies. Organisation och infrastruktur behövs för att bygga denna framtids drömmar och projekt. Ömsesidig hjälp är inte bara välgörenhet, solidaritetsprogram för direkt överlevnad eller organisatoriska initiativ; det är radikal direkt aktion emot kapitalisters maktutövande och en väg till ett verkligt fritt sätt att leva.

Om prefiguration

”Vi bär en ny värld i våra hjärtan”, ”lev som du lär”. De här är ord som vi upprepar och känner igen, men vad menar vi egentligen?

När vi jobbar mot ett friare och bättre samhälle byggt på jämlikhet, solidaritet och gemenskap så hamnar vi ofta i samtal om att vi måste bygga vårt motstånd på modeller och interaktionssätt som är i linje med det vi vill se mer av i framtiden. Om vi ser till den del av vår aktivism som bygger upp saker så stämmer det. Men vad händer när vi måste riva ner för att bygga upp? När vi måste förstöra för att få utrymmet att skapa? När vi måste försvara det vi redan byggt? Eller när något som kommer förstöra framtiden måste stoppas? Vad spelar ett moraliskt ställningstagande för roll om det förlamar oss?

Vi behöver prata om vad prefigurativ politik faktiskt är. Vi kan börja med ett enkelt tanke experiment. Föreställ dig att statskapitalismen har försvunnit. Oavsett om det var på grund av våran revolution eller en naturkatastrof så står vi inför situationen att den gamla världen är borta, och här står vi med våra kollektiv, grupper, arméer, kriminella nätverk och så vidare.

Vad fan gör vi då? Svaret är att utan en välutvecklad anarkistisk ekologi bestående av anarkistiska institutioner, praktiker, industrier och resurser så kan vi inte göra nåt.

Stat och kapital hindrar oss konstant från att faktiskt bygga det vi behöver och vill ha i våra liv. Deras platstagande visar ingen hänsyn till vad politiskt lärda kallar för “prefigurativ politik”. För att få plats att vara självförvaltande och fria från förtryck så är det vara helt omöjligt att vara enbart kreativa och skapa oss ur problemet. Vår kreativitet och våra behov kommer  undvikligen möta statligt eller kapitalistiskt militant motstånd förr eller senare. Det finns många människor som köpt våra förtryckares idé om att vi måste göra motstånd på sätt som är fredliga, och som därför inte hotar makten.

För att uppnå våra mål måste vi slåss för dem, de striderna kommer inte vara trevliga, eller roliga. De kan inte heller vara prefigurativa, för spelplanen inte tillåter det.

Prefiguration är bokstavligen hjärtat av vår revolution, men det är på samma gång inte det enda som betyder något. Vi måste fortfarande slåss för att hindra de värsta effekterna av kapitalismen ruttnande kadaver

Om revolution

Vi lever i ett samhälle som är skapat genom revolution. Kapitalism är i sin essens en revolution genomförd av borgarklassen. Det är en revolution som hämtar sin kämpaglöd i girighet, själviskhet,egendom, hämnd och maktobalans.

Det är och har varit en uppgörelse med aristokratin, genom att hävda “allas rätt till rikedom” (ett logiskt felsteg som alltid leder in i socialdarwinism, ojämlikhet och ekologisk kollaps). Det är i grunden en moraliskt korrupt och antisocial revolution.

Det var en revolution sprungen ur girighet och djupt hat för all olikhet; sprungen ur kolonialism och profithunger. Men, det finns en annan revolution, en kamp för livet. Europa har just nu besök av kamrater som skapat autonomi och frihet, kolonialismen till trots. De är här 500 år efter det att konkvistadorerna från europa invaderade mexico, genomförde folkmord och urlakade all färg, allt liv.

Zapatisterna lever en annan revolution, men de kan inte rädda världen själva. De har kommit till europa för att möta “det andra europa”, rebellerna. Här ser de många rebeller med mycket hjärta, men de ser också mycket splittring och gränsdragningar mellan de olika kamperna.

Det är tydligt att det finns en kamp för livet, en kamp som står emot kapitalismen och staten, som bara kan vinnas genom att vårda vår mångfald och olikhet.

Vi måste skapa en ny värld utav många världar, emot den månghövdade hydran.

Att slå tillbaka

Att kämpa emot våldet från staten och kapitalet kan kännas omöjligt. Det kan kännas fullkomligt övermäktigt och om vi är ensamma så är det precis det. En ensam knegare kan inte påverka så mycket mer än det som är precis framför näsan, och ofta inte ens det. Denna genomsyrande maktlöshet gör oss frustrerade, deprimerade och ångestfyllda. Vi känner oss små och oviktiga.

Men, om vi blir fler, som arbetar med en gemensam målsättning; att störta kapitalismen, avskaffa polisen och statens våldsutövande. Då blir plötsligt faktisk förändring inte längre omöjlig eller orimlig. Det känns här viktigt att vi inte behöver dela strategier eller tankar om HUR det ska göras, bara att vi på det sätt som för vårt sammanhang är ett vettigt sätt att närma oss målet faktiskt gör det. Vi måste organisera oss med varandra; hitta vänner som delar samma tankar, prata med dina grannar, prata med människor du möter på stan om de här tankarna. Du kommer snart inse att det finns fler än du själv som upplever den nuvarande verkligheten som fullkomligt orimlig. Andra delar din frustration. Ur den frustrationen bör ni agera. Ur den frustrationen kan vi hitta styrka att ändra världen.

När du hittat andra som delar din känsla för att det måste finnas andra, bättre, friare sätt att leva genuina och tillfredställande liv ihop; kontakta andra som redan har sina sammanhang och arbetar mot liknande eller samma mål som ni. Bygg på våra redan existerande solidariska nätverk. Det är genom att faktiskt arbeta för en nya värld som en ny värld blir möjlig.

En värld utan hierarki, skeva maktförhållanden företag, gränser, presidenter, ministrar, ekonomer, banker, militär, väktare eller polis. En värld av oss, för oss.

En värld med solidaritet, empati, ömsesidig hjälp, öppenhet och tillit.
En fri värld.

Om våldet och makten

Staten utser sig själv till monopolsinnehavare av våldet, definierar våldet, formar våra tankar om våldet. Den statliga polisen och de privata väktarna skapar en mur runt det som av staten ses som centralt i samhället; kommersen, företagen, marknaden, normerna, lagar, äganderätten, känslan. Kort sagt nationen och dess identitet. Nationen säger att åverkan på något av det som ses som centralt av staten är våld.
Vi vill gärna utmana denna tankevärld och å det bestämdaste hävda att staten i praktiken bara är våld. Staten är ett oftast en sorts lågintensivt krig mot befolkningen och invånarnas frihet kränks konstant av dess gränsdragningar. Ibland är kriget inte så lågintensivt; om en är papperslös, eller knarkare eller fattig så får en oftast se statens våld på ett väldigt nära håll. Då upplevs det som allt annat än lågintensivt.

Betala hyra eller bli bostadslös, om du motsätter dig blir det batongslag och böter. Om du försöker skydda dig från batongslagen och komma undan, så kan det bli fängelse eller om de har en dålig dag, pistolskott. Försökte du komma undan februarikylan genom att söka skydd i en trappuppgång så kommer väktarna och kastar ut dig så att inte medelklassen blir upprörd. Om du på något sätt motsätter dig att få din arm uppvriden i en onaturlig vinkel på ryggen så kommer polisen med batongen, pistolen och böter. Om du vågar käfta emot genom att samla folk i en protest så är risken väldigt stor att våldsmonopolet får upp ögonen för er.

Åverkan på de saker som staten INTE ser som viktigt eller centralt för staten blir sällan klassat som våld. För att ge några exempel på saker som staten ser som oviktiga: naturen, arbetarklassen, hemlösa, papperslösa, knarkare, pensionärer. En kan se det genom att kolla på kalhyggen, gentrifiering av städer, nedläggningen av enda industrin i byn, pissprov för att få anställning, 18 timmars pass åt foodora. Listan på exempelvis ekologiskt, byråkratiskt och arbetsrättsligt våld kan göras oändlig.

Hela samhället så som det ser ut under kapitalismen och nationalismen bygger på just detta enkelriktade våldsmaskineriet. Alla samhällets såkallade relationer upprätthålls genom att helt avväpna motståndet, avväpna oss, och slå ner varje liten kraftsamling innan den växer och blir för stor. Ju mer vi som samhälle går med på våldsmonopolet desto svagare blir vi, och desto mer repressivt blir samhället. Ju mer vi förstår vad som är vår faktiska fiende och slår tillbaka desto svagare blir förtrycket.

Om (o)säkerhet

Förra månaden så närmade vi oss begreppet trygghet. “Trygghet” är, när man skrapar på ytan, en chimär. Tätt kopplat till trygghet är ordet “säkerhet”. När samhället pratar om säkerhet, så betyder det allt som oftasts att rika människor skall slippa se eller bemöta mindre rika människor.

Detta tar sig oftast uttryck i att snuten, bärarna av våldsmonopolet, finns i närheten. Deras närvaro innebär i princip aldrig trygghet för fattiga, rasifierade eller utstötta. Det rör sig nästan alltid om att de skall skydda företag eller kapital på olika sätt. Det är uppenbart att straffsamhällets säkerhet handlar om vräkningar, tiggeriförbud, konstant övervakning och att hindra arbetarklassen från att leva sina liv. Inget av de sakerna bygger trygghet, det som verkligen bygger trygghet är när vi går samman och bygger kollektiv styrka.

Polisens jobb blir alltid lättare när befolkningen har färre rättigheter. Givetvis hävdar de alltid att så inte är fallet och att de är precis som vilken myndighet som helst med medborgarens bästa som enda intresse. Rättigheter i sig är inte självklara, de är inte bara där som stabila företeelser, rättigheter är aldrig garanterade, snarare bör en se dem som konfliktlinjer. Kampen utkämpas mellan å ena sidan staten, polisen och “rättsväsendet” och samhällsmedborgare, papperslösa och oönskade å andra sidan. Rättigheter finns där för att skydda de redan priviligierades rättigheter från förändring, med andra ord från de rättslösas krav på rättigheter.
Staten ser rättigheter som något som drar en gräns mellan “sina medborgare” och “de andra” –
de rättslösa, fattiga och oönskade – vi.