Vi talar en del om den revolutionära förvandlingen av individen, från att vara ett föremål för förtryck till en aktiv militant i en revolutionär kamp. Många hänvisar till Fanons analys av psykologin hos de människor som genomgår denna förändring. Dessa förändringar är ett resultat av att ha upplevt så mycket utestängning, förtryck och förakt att det revolutionära subjektet börjar se kolonisatören som något annat än en medmänniska.
Detta är helt rimligt. Om vi måste slåss, så ska vi fan slåss. Det finns ett problem med tolkningarna av dessa idéer, från Black Panthers till moderna dubbelmaktsanarkister (översättnings anm.: dual-power anarchists). I Fanons sammanhang ser vi en kamp mellan den koloniserade gruppen och kolonisatörerna. Det är lätt att se att även i Europa, även i den vita arbetarklassen, ser vi också en koloniserad grupp även om koloniseringen är mycket äldre än den i till exempel Afrika och Amerika.
I många fall av kolonial kamp existerar de förkoloniala sociala relationerna fortfarande. Både i praktiken och som levande minne. I dessa fall är det snarare ett problem att ta bort förtryckarna ur ekvationen, eftersom de bara utgör ett hinder för det dagliga livets normala funktioner. Situationen är annorlunda på platser där de gamla sociala relationerna helt och hållet har försvunnit under många generationer. I dessa fall är vardagen den som definierades av den tidiga borgarklassen och till och med kungligheterna. Det är en vardag med enbart kapitalistiska och konservativa reaktionära sociala relationer som definieras av patriarkatet.
I dessa fall är arbetet mycket större eftersom nya sociala relationer måste rekonstrueras eller “prefigureras”. I dessa situationer måste revolutionären skapa nya sociala relationer samt kämpa för och försvara dem. Nu vi vända blicken mot dagens Stockholm där även de radikala är inlåsta i borgerliga individualistiska hushåll. I denna thatcheritiska socialdemokratiska mardröm känns det som självmord att be om hjälp från våra gemenskaper – vi litar fortfarande inte på varandra. Vi önskar faktiskt fortfarande hushållets och den enskilda personens “oberoende”. Saken är den att vi behöver en ekonomi som bygger på ömsesidig hjälp som den främsta drivkraften i våra sociala relationer. Hur kan vi göra detta om vi inte kan be varandra om hjälp? Vi måste lära oss att öppna oss för den sårbarhet som det innebär att be om hjälp! Annars är vi bara individualistiska svin som väntar på att dö.