ENGLISH BELOW.

Första maj närmar sig igen och återigen är det dags att fira historien och framtiden för de förtryckta som försöker bryta sig loss från våra förtryckare. Problemet är bara att det inte riktigt är vad arbetarrörelsen gör längre.

Den anarkistiska rörelsen – och socialismen i allmänhet – har i första hand varit en rörelse för arbetare att organisera sig i och bygga upp kollektiv makt; ibland i syfte att göra revolution – ibland för att överleva.

Denna rörelse har förfallit till socialdemokratins brutna klasskompromiss. Nu har vi övergivit ett av Första internationalens huvudmål: avskaffandet av lönearbetet. Verkligheten är att arbete är den största formen av social kontroll i kapitalismen. Marx räcker inte.
Arbete har tvingats på människor under mycket lång tid, via kolonialism, via införande av privat egendom. Ibland har det till och med genomdrivits med samma utopiska vision som gav oss panopticon, och ibland var det bara conquistadorernas eller deras ättlingars grymhet. Ibland är det ett kontrakt mellan en stats fängelseförvaltning och ett girigt företag. Det spelar ingen roll – arbetet utförs på grund av ett hot om våld.

Piskan, fängelset, hotet om hemlöshet eller svält. Kanske dina barn kommer att tas ifrån dig, kanske du kommer att steriliseras. Vem vet! Det viktiga är att du skapar värde för någon som “betyder något”: någon som makten faktiskt bryr sig om. Du måste arbeta. Och du måste älska det. Du måste brinna för den förnedring som du kommer att utsättas för, precis som en konstnär älskar sin musa, och nej, chefen kommer fan inte att älska dig tillbaka.

Identiteten som “arbetare” har varit viktig, och det förstår vi. Vi har haft jävla skitjobb. Det var så vi började lura, stjäla och lura till oss pengar! Arbete är skit och det vet vi alla. Problemet är att vi har accepterat klasskompromissen. Kommer vi att fortsätta att acceptera den underordnade positionen som arbetare? Kommer vi att avstå från revolution och låta de rika, cheferna och staten fortsätta sitt grymma spel? Arbetarrörelsen är inte längre lika kraftfull som den
den var. Kanske beror det på att oavsett vad resultatet blir så innebär det att vi accepterar att vi kommer att fortsätta att arbeta. Varför sänkte vi våra vapen? Varför bryr vi oss det minsta om de rikas och borgarklassens förhoppningar och drömmar? Varför fortsätter vi att följa order?
Detta är ett fuck you inte bara till cheferna utan också till den auktoritära vänstern. Som Margaret Killjoy säger: “Vi är fortfarande jävligt förbannade över Kronstadt. Låt oss sluta försöka komma överens. Det finns inget annat sätt än vägran och revolution. När ska våra hjärtan bli tillräckligt svarta?

Arbete är inte valfritt. Det är en disciplinär metod, skapad för att förvandla drömmande och kännande människor till redskap för någon annan. Vi bryr oss inte om ifall chefen är en företagsjävel eller en stats- eller partibyråkrat. Arbete är lika carceralt som fängelse – det är förstörelsen av den mänskliga anden och gemenskapen. För att arbetarrörelsen ska ha någon mening måste den förgöra sig själv, eftersom den måste förgöra arbetet och därmed arbetarna. Är vi redo att dö den döden och gå vidare? För annars är vi bara fast i en position som bara blir svagare och svagare.

ENGLISH:
The First of May is coming again and again it is time to celebrate the history and the future of the subjugated trying to break free of our oppressors. The trouble is, that’s not really what the workers’ movement is doing anymore.

The anarchist movement – and socialism in general – has primarily been a movement for workers to organize and build collective power; sometimes for the purpose of revolution – sometimes for survival.

This movement has deteriorated into the broken class compromise of social democracy. Now we have abandoned one of the main goals of the First International: the abolition of wage labor. The reality is that work is the biggest form of social control in capitalism. Marx isn’t enough.
Work has been forced on people for a very long time, via colonialism, via imposition of private property. Sometimes it has even been enforced with the same utopian vision that brought us the panopticon, and sometimes it was just the cruelty of conquistadors or their descendants. Sometimes it is a contract between a state’s prison administration and a greedy corporation. It doesn’t matter – work is performed because of a threat of violence.

The whip, the prison, the threat of homelessness, or starvation. Maybe your kids will be taken away, maybe you’ll be sterilized. Who knows! The important thing is that you are creating value for someone who ‘matters’: someone who power actually cares about. You have to work. And you have to love it. You must burn for the degradation that you will be subjected to, as an artist loves their muse, and no, the boss will not fucking love you back.

The ‘worker’ identity has been important, and we understand that. We have worked fucking shit jobs. That is how we started scamming, stealing, and sicking in! Work is shit and we all know it. The problem is that we have accepted the class compromise. Will we continue to accept the subservient position as a worker? Will we forego revolution and allow the rich, the bosses, and the state to continue their cruel game? The workers’ movement is no longer as powerful as it
was. Maybe this is because no matter what the outcome is, it means we’ll accept that we will continue to work. Why did we lower our weapons? Why do we give the slightest of fucks about the hopes and dreams of the rich and the bourgeoisie? Why do we continue to follow orders?
This is a fuck you not only to the bosses but also to the authoritarian leftists. As Margaret Killjoy says, We’re still fucking pissed about Kronstadt. Let’s stop trying to get along. There is no other way than refusal and revolution. When will our hearts become black enough?

Work is not optional. It is a method of discipline, made to turn dreaming, and feeling humans into instruments of someone else. We don’t care if the boss is some corporate fuckhead or a state or party bureaucrat. Work is just as carceral as prison – it is the destruction of the human spirit and community. For the workers’ movement to have meaning it must destroy itself, since it must destroy work, and with that, workers. Are we ready to die that death and move on? Because otherwise, we’re just stuck in a position which just keeps getting weaker.